Ibland. Ibland undrar jag hur det är ställt med oss människor. Ibland blir jag så trött på släktet människor att jag bara hoppas på att någon av alla ”stora” sk katastroffilmer, typ Armageddon eller så, blir verklighet. Jag kan verkligen inte förstå hur vissa individer fungerar.
Av en slump snubblade jag in på bloggen Stationsvakt igen. Det var länge sen. Där hittar jag det här inlägget, om en stackars igelkott. Det är väl varken första eller sista gången man får läsa något sådant tyvärr. Man kan även läsa lite om det här. Och jag kan säga så här, det var tur för förövarna att inte jag såg dom.
Jag blir ganska knäckt när jag läser sådant. Djur har en större medvetenhet än vad många tror. Så jag har redan rannsakat mig och mitt samvete. Jag tror inte att man kan bryta tvärt, men jag äter mindre och mindre kött, för att så småningom faktiskt sluta helt med kött.
Men det finns flera exempel. Jag vet inte vad som är värst. Men jag tror ju inte att varken igelkotten eller 19-åringen hade någon större chans att försvara sig. Eller de som bodde på Hotell Mariott. Jag förstår inte det här behovet att göra illa folk, djur, saker helt oprovocerat. Och utan att motparten har en aning om vad som komma skall.
Men man behöver i och för sig inte ta till så drastiska exempel. I filmen WALL.E (den nya från Disney/Pixar), om den lilla roboten som städar och städar efter oss. Var ute på promenix tidigare idag, och tittade runt strandkanten på Eskilstuna ån, och det var fullt av bråte, cyklar, flaskor ut efter hela kanten. Vandrade över en gammal parkeringsplats. Flaskor, flaskor, flaskor. Plast. Glas. Hela. Trasiga. Hittade även lite fimpar, kartonger från McDonalds, en till cykel….
Är inte helt säker på att vi förtjänar den här planeten. Det är bara att titta runt omkring oss. Vi förstör, skräpar ner, skapar sorg och elände.
Nu är jag deppad!
Läs även andra bloggares åsikter om igelkottar, människor, karaktär, psykopater, terrorister, mord, mordförsök, kniv
Lämna ett svar