Det finns ju många anledningar till att man är som man är. Jag tänkte idag på min morfar. Han gick bort för fyra (?) år sedan. Åtminstone tror jag att det är fyra år sedan. Tiden går så fort.
Han har stor anledning till att jag är den personen jag är idag. Det är i mångt och mycket han som har lärt mig mina värderingar. Och en hel del bra kunskaper. Jag blir ständigt påmind om honom och de kunskaper han har överfört till mig. Ta bara härom dagen, då jag bytte däck på bilen. Det gick hur smidigt som helst. Mitt alldeles första däckbyte på min allra första bil, gjorde jag och morfar tillsammans. Han var med och hjälpte till att lyfta bilen, och sätta dit muttrarna i rätt ordning. Han lärde mig även den lilla ”knycken”. När däcket sitter så in h-vete fast och inte går att få bort.
På tal om bilar, när jag fick mitt körkort, så körde jag upp i morfars gamla Saab. Det var även den bilen jag hade flest övningskörningstimmar i. Så det var ju inte mer än rätt antar jag.
Jag hade nog inte heller försökt fixa punkteringarna på min cykel om det inte hade varit för att jag såg på hur morfar lagade dem i början.
Det är även morfars förtjänst att jag idag tränar som en tokig och ska fixa att åka Vasaloppet i vinter. Förra hösten sprang jag Lidingöloppet, och jag borde ha brutit, jag var verkligen inte tränad för det. Men till morfars ära (som sprang loppet åtminstone tre gånger) var jag tvungen att fullfölja.
Jag tänker på honom varje gång jag är ute och tränar. Inte minst de gånger jag springer sträckan som tar mig förbi kyrkogården.
Sanningen att säga så har vi väl kanske hjälpt varandra. När jag var liten gjorde morfar illa knät. Det var en arbetsplatsolycka. Han föll från en stege och slog upp knät på en plåtbit. Skar rakt in i knät under knäskålen. Han blev aldrig riktigt återställd, så han hade en ganska lustig stil när han var ute och sprang. Men hade inte morsan haft behovet av en barnvakt, hade han aldrig varit ute och gått och gått och gått, och på så sätt träna upp sitt knä. Eller när han lät mig sitta på foten och gunga. Det var en exellent träning för knät.
Morfar gjorde mig till en bra människa. Jag saknar honom varje dag.
Läs även andra bloggares åsikter om morfar, punktering, byta däck, träna, Vasaloppet, Lidingöloppet, saknad
Lämna ett svar