Har just genomlidit en långfika. Jag säger genomlidit eftersom en föredetta medarbetare var på besök. Jättetrevlig javisst. Men har vi något gemensamt? Inte ett dugg! Varje gång vi träffas och råkar hamna brevid varandra så krystar vi verkligen fram ett samtal. Vi har inget att prata om egentligen.
Visst, vi kramas och säger: “Hej, va kul att se dig igen.” Vilket det kanske kan vara i och för sig.
Idag var det värre än vanligt. Följde ju med hela gänget som skulle träffa henne. För vad kan jag göra? Sitta kvar vid min arbetsplats själv? Säga, “Nä jag hinner inte…”? Eller hur? Så jag följer med ner.
Till saken hör att hon är höggravid. Alltså, verkligen. Typ 35:e veckan, och de som kan något om detta säger att det är väldigt nära då… Och de som kan, 
tjaa, det är ju hela hela gruppen. Alla är mammor och pappor, och de som inte är det, är på väg att bli.
Själv har jag katter… Fatta själv vad mycket jag har att tillföra och hur intressant det är att lyssna på andras förlossningsberättelser. Not so much! Lite ensam och lite utanför…
Tack och lov är man tillbaka på arbetsplatsen igen!
Läs även andra bloggares åsikter om gravid, föda, mamma, pappa, kollegor, fika, förlossning, ensam, utanför
Lämna ett svar