“Rasade” (för att använda ett slitet kvällstidningsuttryck) 
igår om en jobbarpolare, som för åtminstone tredje gången i år passar på att komma till jobbet, och slå sig ner på sin vanliga plats, brevid mig, fast hon är i första stadiet av en dyngförkylning.
I dag slipper vi hennes snörvlande då hon – naturligtvis – inte kunde komma till jobbet idag. Det tycker jag nog att hon borde kunnat fatta redan igår! Så istället för att utsätta sina kamrater för smitta, kunde hon varit hemma och påbörjat sin kurering och kanske kommit tillbaka till jobbet lite tidigare.
Jag skulle vilja säga att det är jag som skrattar sist, men… Vem vet? Kanske ligger jag nedbäddad nästa vecka?
Jävla skit!
Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, jobbarkompisar, solidaritet, kurera, smitta, skratta
Lämna ett svar