Tanken i går var ju att komma ut och springa runt 11 kilometer. Kanske till och med komma ned i farter som 5:35 per kilometer. Ett stort steg för mig.
Men det är ju inte alltid som det man planerar passar in. När jag kom hem i går var Carina dålig. Fibromyalgin hade satt in med full fart, vilket betyder att hon inte orkar göra så mycket mera än att ligga i sängen och titta.
Så det första jag fick göra när jag kom hem var att gå ut med hunden (Alice). Under den promenaden hinner jag inse att det är fantastiskt halt ute. Eftersom det har varit plusgrader under dagarna senaste tiden och minusgrader på kvällen, ja, då är det iskana på väldigt många ställen. Jag funderade ändå ett tag på att
jag skulle ta mig ut, men eftersom eländet inte slutar där, utan det visar sig att knät ska börja bråka igen, ja då kommer jag fram till att jag skiter nog i det här.
Att knät svullnar upp på baksidan, ja det kommer sig att undertecknad har jävligt sunkiga knän. Bilden ovan är på höger knä för ganska precis ett år sedan, efter senaste (sista?) meniskoperationen. Andra gången jag opererade det knät. Men med en dåres envishet fortsätter jag springa! 🙂
Vad gäller halkan så blir det nog ett par broddar. Egentligen skulle jag ju vilja köpa ett par IceBugs, men de går ju loss på minst en tusenlapp, och det vete tusan om jag har råd med det nu.
Nu kommer det vara fullt upp resten av veckan, så jag antar att nästa chans att springa, det kommer inte bli förrän på söndag eftermiddag. Trist men sant.
Läs även andra bloggares åsikter om fibromyalgi, hundpromenad, hundar, löpning, halka, värme, meniskoperation, knäskada, broddar, IceBug
Lämna ett svar