I lördags var det stor kväll på Hovet i Stockholm! En kväll med Soilwork, Orbit Culture och Amon Amarth! Det blev en rätt jävla bra kväll musikmässigt, om jag får säga det själv!
Det började med tågresa från Eskilstuna med polaren, vi kan kalla honom P. Vi delade på en halv vinare på vägen upp, och sen besökte vi några pubar på vägen mellan Centralen i Stockholm, genom Gamla Stan och fram till Akkurat vid Slussen. Vi hade god tid på oss, men när bärsen rinner ner så startar klockan att gå lite snabbare, och helt plötsligt insåg vi att vi får ta tunnelbanan upp till Hovet.
Väl inne på Hovet så är det i stort sett dags att gå ner på ståplan och kolla in Soilwork. Bandet som jag har minst gemensamt med, och det sammanfattar väl egentligen känslan av showen. De var inte dåliga på scenen, men deras musik är inte för mig. Dessutom hade de lite halvkasst ljud, och det straffade sig när de körde min favoritlåt, ”Figure number 5”. Den kändes väldigt avig i mina öron. Tyvärr.
I pausen, i väntan på Orbit Culture, så intog vi baren och körde en shot och en bärs, och jag lämnade över jacka och hoodie till Polaren P. Han är tyvärr så jävla inskränkt att han vägrade följa med in på golvet och lyssna på Orbit. ”Jag kan inte tycka om dem…” Inte ens att han ville försöka kolla hur de betedde sig på scenen. Blir förbannad på det! Men det är en annan frågeställning.
Men skitsamma! Jag gick in så långt jag kunde mot scenen, och tyckte att det var rätt roligt att ett nytt band som Orbit Culture lockade så mycket större publik än gamla rävar som Soilwork.
Orbit Culture är verkligen mitt band! Och de startade med Redfog! Redan där satte de ner foten! Och det tog inte lång tid innan den första circle-pit:en var igång.
Jag var tvungen att hoppa med i mosh-piten och jag sprang i många varv, framför allt i låten ”The Tales of War”, jävlar då var det tryck!!! När ”Strangler” började var jag tvungen att ta en paus och bara stå kvar och skrika ut i refrängen! GET OUT GET OUT GET OUT!!!!
Och vad händer sedan? Jo, det är dags för ”While we serve”. Och jag vet ju vad som händer i den låten… The Wall Of Death! Förra gången knäckte jag ett revben! Den här gången la jag mig i andra led och väntade… Såg några dumjävlar som ställde sig i mitten, och jag tänkte att det där kommer göra ont!
The wall of death innebär att Niklas delar upp publiken i två delar, med ganska stort avstånd och när det är dags så rusar de två delarna mot varandra i full fart och gör en frontalkrock! Det är så häftigt att se, och det gör så ont att stå först! Det är verkligen en tågkrock, där massorna bakom fortsätter trycka på och man hamnar i ett totalt kaos, tills det bryts upp i en ny mosh-pit! Eftersom jag stod i andra led så fick jag en mjuklandning, och fick bara tryck bakifrån. Det är svårt att beskriva vad som händer i krocken då jag är så upptagen i musiken, rörelsen, och försöker skydda mig själv och andra.
Så, vad är en Wall Of Death?
Det ser brutalt ut, och det kan det också vara, men det är frivilligt deltagande och när (inte om) någon ramlar så byggs det direkt automatiskt en mur om den som har ramlat, så personen kan ta sig upp, och alla kollar att man är OK, innan vi fortsätter! Det är EXAKT DET som METAL handlar om! Det handlar om gemenskap, samma musik, och att ta hand om varandra! Vi vandrar tillsammans i samma musiksmak.
Jag stångades i backen i den andra mosh-piten och såg bara fötter runt mig! Jag tänkte att nu jävlar blir jag nedtrampad! Men det tog bara ett par sekunder, och genast var det 3-4 personer som bildade en vägg som skyddade mig från alla andra som dansade runt, och de lät mig komma upp på fötter igen! Och direkt efter så var jag inne i moshen igen!
Efter den upplevelsen så såg jag en kille som stöp, och genast var vi sex personer som bildade en ny ring, så han kunde komma upp. Där alla frågade om han var ok!
Alltså, vi metal-heads är så jävla fantastiska människor!
Tillbaka till väggen:
Det var så jävla coolt! Vi rusade in mot varandra och stångades, och jag tappade en sko! Det var typ 1000 fötter i vägen, men jag lyckades hitta sko-jäveln till slut! Och efter ett par mosh-pits, ytterligare en wall-of-death, och letandet efter dojjan, så drog jag mig tillbaka till slutet av publiken. Jag var rätt trött. Så de sista låtarna stod jag lugnt och insöp hur jävla bra de är.
Alltså, den gemenskap man känner i dessa moment är svår att förklara, men gemenskapen är så stark, så det är kanske därför jag, 55 år, fortfarande kastar mig in i allt detta kaos. Det är värt ett knäckt revben (tror att jag fick en spricka till faktiskt…).
Det var en riktigt krossande konsert! Kvällens absoluta höjdpunkt! Framför allt var det fantastiskt kul att se Orbit Culture på en större arena än vad jag gjort tidigare. Nu var det ingen klubbspelning, utan en arenaspelning, och det passade deras ljudbild så mycket bättre. Det blev en helt annan dimension. Jag var så svettig efteråt att jag var tvungen att köpa en ny t-shirt (fanns konstigt nog bara Amon-merch, men den tröjan är å andra sidan skitsnygg!)!
Efter Orbit blev det en lång paus, och jag försökte hitta Polaren P. men han fanns inte att hitta. Han som hade mina kläder OCH glasögon! Tror jag försökte ringa honom 15 gånger i pausen utan att få svar. Jävlig irriterande! Och helt plötsligt var det dags för Amon Amarth!
Först måste jag säga, Amon Amarth gör aldrig en dålig konsert! Det är alltid bra! Dessutom var det inte första gången jag såg dem helt själv, men det hade ju varit kul om Polaren P var med, det var ju ändå hans födelsedagspresent, och jag hade velat se Amon med honom, eftersom det var därför han var där.
Med det sagt, så måste jag säga att den här gången var det ett lite konstigt urval av låtar som inte riktigt gav det ös som vi är vana vid att se med Amon. Det var lite mycket mid-tempo låtar och jag kom inte riktigt igång. Men när den sista tredjedelen tog vid, då tog det verkligen fart. Och då var det å andra sidan jävligt bra! Det var Amon som jag älskar!
Jag gillade verkligen versionen av Saxons & Vikings där Biff från Saxon var med på storbild!
Man märkte också att Amon Amarth är ett band i en annan kaliber än de övriga två då man tittar på scenen. Det var en av de grymmaste scenuppsättningarna jag sett! Så snygg! Det märks att de har varit med en stund (de har erfarenhet!) och de har nu ekonomiska muskler för en fantastiskt bra scenshow!
Så för att summera en riktigt bra dödsmetal-kväll, så var det väldigt bra, men med potential att bli bättre! Orbit Culture var ta mig fan 5 poäng av 5. Amon Amarth får 3,5, och Soilwork får 2,5. Så alla band får minst godkänt, men Orbit Culture krossade allt motstånd ikväll!
Hur gick det sen, fick jag tag på Polaren P.? Ja det fick jag till slut. Det visade sig att när OC lirade så sket han i hela showen och gick och drack redbull-vodka och blev rätt packad! OCH söp bort min Orbit Culture hoodie, och den går inte att få tag på längre! Det var dessutom rätt kallt ute när vi började bege oss hemåt, så jag var ganska tacksam för att jag köpte den där torra tishan!
Så allt som allt var det en blandad kväll. Konsertkvällen var kanon, men jag borde veta bättre att ta med en person som tror att han gillar Amon Amarth till en kväll med mycket mera döds än så. Framför allt är jag ganska ledsen att han tappade bort min hoodie. Det ger lite smolk i bägaren på en dag som var riktigt… nja, fan! Polaren var inte ett lyckopiller denna kväll, snarare ett sänke, men ju mer jag tänker på kvällen när jag skriver ner hur det var, desto mer kommer jag ihåg hur kul jag hade, och jag ska fokusera på det.
Jag fick en kväll med två av mina favoritband! Allt som allt, de knäckte! Och trots (eller på grund av) allt trassel så kommer jag komma ihåg den här kvällen!
Jag fick också möjligheten att träffa en massa trevliga människor. När vi stod i baren bara 20 minuter innan showen skulle börja så började jag samtala med en kille som har haft ett betydligt tuffare liv än jag. Han firade 2 år som nykter narkoman, och hade släppt hela sitt kriminella liv bakom sig.
Ytterligare en vy på hur hårdrocken förenar. Där vi kommer från olika bakgrunder, men hittar gemenskap genom musiken. Han var 33, jag är 55. Han var nykter narkoman, jag är hyfsat skötsam tjänsteman. Vi stod och pratade i säkert 30 minuter… Så showen hann ju börja, men det var så, nice! Trots olikheterna så var vi så lika på något sätt. Det är svårt att förklara i sånt här inlägg, det får nog komma i ett mera självrannsakande inlägg framöver!! 🙂
Hoppas att ni också har såna kvällar, lämna gärna en kommentar och berätta om din bästa konsertkväll!
Lämna ett svar