Padjelanta

Jag åkte till Padjelanta för att vara ensam och kanske hitta
några svar. Jag fick varken den vandring eller de svar jag hade
tänkt mig – men kom hem märkligt lyckligare ändå.

Det här är berättelsen om de dagarna.

Framför allt är det här en dagbok. Jag skrev ner mina tankar
efter varje etapp och har i efterhand försökt fylla ut dem lite,
för att bättre beskriva dagarna och det jag upplevde. I slutet ska
jag försöka sammanfatta mina intryck, upplevelser och tankar om
alltihop.

Det är en lång berättelse, så ha tålamod med mig!

Det var en fantastisk och också en för jävlig resa!

Resan

Det var en lååång resa upp till Ritsem, och inte så mycket
sömn. Tre timmar i bästa fall skulle jag vilja säga. Resan
startade på fredagen kl 16:22 från Eskilstuna, med ett hyfsat långt
uppehåll i Uppsala för att vänta in nattåget.

Det var totalt smockfullt på tåget, med många nationaliteter,
men framför allt tyskar och fransoser. Genomgående var det väldigt
mycket icke-svenskar på Padjelanta.

Jag har sett hur det ser ut vid Abisko då typ 90 % av alla
människor lämnar tåget och det blir ett lämmeltåg av människor
som rör sig upp mot Kungsleden. Varför alla vill gå av där och
vandra vet jag inte, men jag antar lite fördomsfullt att eftersom
det är den mest kända av våra fjällleder så är det ”grejen
att göra” bland svenskar.

Då blir jag lite extra glad och väldigt nöjd över att jag
valde, tack vare min vän Niklas, att dra mig bort från alla
människor och bege mig till Padjelanta. Niklas är en av personerna
som grundade Eskilstuna Trail Klubb, och han har gjort många
löpturer och vandringar i norra Sverige. Ett av hans favoritmål har
alltid varit Padjelanta, och jag har blivit väldigt inspirerad av
hans berättelser om den här landsänden.

Här var det väldigt mycket färre människor som vandrade. Jag
mötte folk med ojämna mellanrum, men jag fick också den ensamma
friheten som jag sökte mig till.

På tal om många nationaliteter: i min sovvagn var vi två
svenskar, två tyskar och en belgare.

En av tyskarna på tåget var Dennis, en riktigt trevlig kille i
30-årsåldern som hade sängen mittemot mig. Vi pratade en hel del,
och det visade sig att han skulle starta från Kvikkjokk, d.v.s. mitt
slutmål. Det kändes som att vi klickade lite faktiskt.

Då det var så mycket folk på tåget blev det inte så mycket
mat. Det var dubbla köer till bistron och maten tog slut. Men jag
lyckades sno åt mig en liten polarklämma och en liten flaska vin
som jag satt och njöt av i en timme.

Efter det blev det en liten samling i hytten med alla. Vi satt och
pratade en stund innan det var dags för sängen. Fan, jag tycker det
är så himla roligt att ramla ihop med en massa okända människor
av olika nationalitet och bara sitta och prata, att inse att folk
från Tyskland eller Belgien faktiskt inte är så olika en själv.

Vaknade av alarmet klockan 05:00 då jag hade tågbyte i Boden
klockan 05:42! Så vi var ett hundratal personer som klev av i ett
väldigt regnigt Boden i väntan på tåget som skulle ta mig till
Gällivare. Regnet kom bokstavligen sidledes! Självklart var det
tåget 25 minuter försenat och utan bistro, så frukost var ju inte
att tänka på tyvärr.

Väl framme i Gällivare hade jag en timme att slå ihjäl innan
bussen till Ritsem anlände. Det var hyfsat väder, men jag stod i
kön till muggen mestadels av tiden. Jag lyckades dock få till lite
soltid.

Bussen till Ritsem dök upp till slut, och resan dit var speciell.
Det är ju en väg som förmodligen slits rätt mycket på vintern,
så det var en skumpig och skakig resa med ett stopp någonstans på
vägen där jag lyckades trycka i mig en halv baguette på vår
20-minuterspaus. FRUKOST!

Men resan efter stoppet var den bästa på den sträckan! Det gick
långsamt framåt, men jag hade hela tiden Lapplands drottning Áhkká
framför mig! Ett bergsmassiv med Sveriges 9:e högsta topp (2015
m.ö.h.), som jag hade planerat att bestiga men som jag i ett svagt
ögonblick lovade Carina att låta bli.

Eftersom det var förseningar på tåget gick resan slag i slag
vid nästan varje byte. Det var i och för sig skönt då det inte
blev så lång väntan, men det blev tyvärr helt omöjligt att gå
på toaletten ordentligt eller hinna köpa något att tugga på.

Dessutom, enligt alla guider och det jag läst på nätet, hade
jag en förhoppning om att vi skulle landa på Ritsems fjällstation
och att det där skulle finnas både mobilnät, toalett och käk. Men
vi blev avsläppta direkt vid M/S Storlule, båten som skulle ta oss
över sjön Akkajaure till Änonjálmme där leden startar.

Änonjálmme till Gisuris

Vandringen då? Jag satte min kompass mot stugorna i Gisuris. Till
en början låg björkskog, men hela tiden med siktet mot Áhkká,
som är ett så otroligt vackert bergsmassiv! Vi var typ 30 personer
som gick av M/S Storlule, varav 24 tillhörde en kamratförening för
Lapplandsjägarna Kiruna som tydligen gör en fjällvandring varje
år. Sedan var vi några lösa, ensamma personer som gick själva.
Ganska snabbt spreds vi ut och jag fick börja vandra ensam.

Och det var på en gång en ganska tuff vandring. Jag hade ju
packat ryggsäcken för 10 dagar, så det var mycket kläder och
mycket mat. Det var direkt ganska fysiskt ansträngande med en tung
ryggsäck och rätt kuperad terräng.

När jag såg Áhkká-massivet på riktigt blev jag väldigt glad
att jag valde att inte bestiga den 2015 meter höga toppen. Jag insåg
dels att vädret inte skulle vara till min fördel, och dels att den
här vandringen skulle bli tillräckligt jobbig ändå utan att ta en
topptur!

Jag fick mycket äventyr ändå! Bland det första som händer
under vandringen mot Gisuris är övergången över älven
Vuojatädno, som har otroligt forsande vattenmassor och den längsta
hängbron i Padjelanta. Shit, den bron gungade både upp och ner och
höger och vänster! Jag hade velat stanna på mitten och ta en bild,
men jag fegade faktiskt ur och gick bara rakt över. Det blev lite
svindel och tankar på vad som skulle hända om jag trillade ner.
Nackdelen med att vandra själv, antar jag…

Efter bron är det typ 11 km till stugorna i Gisuris, så det var
ju bara att trampa på. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag
skulle komma in i någon form av zen-mode och gå igenom alla mina
vardagstankar, men faktum är att jag hade fullt upp med att hålla
koll på naturen och vidderna. Varje minut handlade mest om att
fokusera på att orka nästa steg. Det här var sjukt mycket
jobbigare än jag haft tänkt mig! Vet inte om det var att inte hade så många tankar, eller så var det jobbigare än jag tänkte mig…

När jag hade ca två kilometer kvar till Gisuris hittade jag en
bra lägerplats, slog upp mitt tält och fixade mitt läger. Om jag
vetat att första kvällen skulle vara den bästa och finaste kvällen
hade jag letat upp mitt antimygg-kit! Nu var det inte skitmycket
mygg, men jag var riktigt trött efter att ha rest i 21 timmar och
vandrat i hyfsat kuperad mark med rätt tung ryggsäck i nästan fem
timmar. Känslan att få krypa ner i sovsäcken efter detta, mitt i
vildmarken, var ganska magisk! Jag tänkte att jag skulle ligga och
lyssna på ljudbok en stund, men jag tokslocknade och klockan var ca
20:00!

Gisuris till Låddejåhkå

Vaknade en gång på natten och fick justera tältet, vilket tog
en kvart. Nästa gång jag vaknade var klockan strax efter sju,
vilket betydde att jag sovit minst 10 timmar! Det var nog första
gången på 20 år jag sovit så länge!

Vaknade till ljudet av regn som smattrade på tälttaket. Inget
ösregn, utan ett stilla höstregn. Det höll inte på så länge, så
jag kunde packa ihop och fortsätta en timme senare efter en frukost.

Vandringen kändes rätt lätt i början, vilket var bra då
etappen som låg framför mig var den längsta på leden. Den är 24
km lång, och jag hade ju dessutom två km kvar från förra etappen.

Jag kom fram till Gisuris och tog en liten vätskepaus där, men
fortsatte ganska snart. Ganska strax efter Gisuris kom regnet. Till
en början var det ganska lätt vandring, men ganska snart blev det
rejält mycket tuffare! Det lätta regnet blev ganska mycket mer
intensivt och det var bara att dyka ner i ryggsäcken för att hitta
regnjacka och regnbyxor, för nu började det verkligen komma in från
sidan!

Med regnet kommer också våta spänger, vilket naturligtvis ledde
till att jag trampade ner med höger fot så pass att höger känga
tog in vatten! Det var inte bra. Är det något man inte vill ha
under en fjällvandring så är det en blöt känga med mestadels
läder, för den är helt omöjlig att torka under vandringen. Det
skulle visa sig vara en del av min DNF (Did Not Finish).

Andra dagen var ändå första dagen då jag såg några renar!
Först var det en kviga med sin lilla kalv, men ju längre jag gick
började jag få se lite fler renfamiljer.

Det var också dagen då kängorna började bråka med mig. Det
var nog efter ca 15 km som jag började känna att det gjorde ont i
fotsulorna. Vänster knä började också protestera, och då hade
jag ändå bara klarat av första etappen och halva andra! Och det
var då stigningen började…

Det var inte så att det var extremt många höjdmeter, tror att
det var runt 300 höjdmeter, men det var snarare att det var en tre
kilometer lång uppförsbacke! Det var skittufft att gå, men jag
hade ändå hamnat i en otroligt vacker del av Padjelanta, med sina
böljande fält och vackra bergsformationer runt omkring, tillsammans
med alla vattendrag som alltid är närvarande i Padjelanta.

Något som också är helt otroligt med Padjelanta är den
konstanta närvaron av Sápmi. Det är samevisten och små stugor som
är utkastade på bergssluttningarna, samt att det är samerna som
driver stugorna vid varje etappslut.

Nu började vandringen bli ganska så jävla jobbig! Jag kunde
verkligen känna hur jag började utveckla blåsor under fötterna.
Men jag lyckades hitta både en plats i lä och ett litet uppehåll i
regnet för att tillaga lite lunch. Precis när jag var klar med
lunchen började det regna igen. Jag tänkte att jag kunde fortsätta
som jag var, men det tog inte lång stund innan jag fick känna mig
besegrad och dra på mig regnbyxorna. Jag fick sedan inte mina byxor
att torka under hela tiden efteråt. Satan vad det regnade! Hela
dagen! Trots att jag fick avbryta p.g.a. smärta och ett inflammerat knä
är jag inte nedstämd, utan fylld av glädje. Vilket härligt
äventyr och vilka otroliga upplevelser jag har haft! Det är svårt
att sätta ord på dem! Padjelanta var exakt så vackert som jag tänkte mig
att det skulle vara. De böljande gröna bergssluttningarna, molnen som
täckte bergstopparna, och den konstanta närvaron av vatten hela tiden,
stora sjöar, vildsinta forsar, och jockar att vada över.

Själva etappen, med de två extra kilometerna jag hade kvar innan
Gisuris, blev som sagt ca 26 km, och den tog mig närmare 11 timmar
att genomföra! På slutet var fötterna en mardröm, och sista biten
ned mot stugorna var det som att kliva på nålar!

På vägen kom jag ikapp ett sällskap, ett kompisgäng, två äldre damer och en äldre man, där Greta var den som hade dragit igång det
hela. Greta är svensk och hon hade fått med sig två kompisar från
Tyskland för att hon ville se Padjelanta en sista gång. Greta är
nog ca 82 år om jag bedömer utifrån hennes utseende. Jag blev så
berörd av hennes historia och berättelsen om hur tufft det var att
gå på leden i hennes ålder. Jag lovade henne att jag skulle
försöka se till att det fanns tre sängar till henne och hennes
sällskap när de väl kom fram till Låddejåhkå!

Resten av vandringen var rätt odramatisk, om än med otroliga
vyer. Vyer mot Sarek och vyer mot de norska fjällen. Till skillnad
från Padjelanta, som är grönt med runda, lagom höga bergstoppar,
såg jag varje gång jag blickade mot Sarek eller de norska bergen
bara gråa, hotfulla bergsformationer som för mig inte riktigt
inbjöd till vandring. Framför allt Sarek! Jag kommer vilja vandra
där någon gång, då det finns en anledning till att det kallas
Europas sista vildmark. På håll såg det jävligt tufft ut, som ett
ställe där vad som helst kan hända!

Stugvärden hade reserverat tre platser åt mitt gamla sällskap…
🙂

Väl framme vid stugorna fick jag träffa den nya stugvärden. Hon
såg verkligen hur trött jag var, och när hon erbjöd mig en säng
i ett delat rum var jag tvungen att ta den! Jag var totalt jätteslut!

Jag blev tilldelad ett rum med en våningssäng där jag fick dela
rum med en tysk kille som tydligen var väldigt frusen av sig…
Redan från start var det säkert 25 grader i rummet och han låg
under täcket med kläderna på. Blyg som jag är, och rädd för att
konfrontera folk, gick jag och lade mig. Men vid tre på natten var
jag tvungen att fixa till gasolvärmaren och öppna fönstret. Jag
tror att det var närmare 35 grader i min överslaf! Jag hade vikt
undan täcket och låg bara i kalsongerna, men kände ändå hur
svetten rann. När den svala kvällsluften slutligen började omsluta
mig kunde jag till slut somna.

Låddejåhkå till Árasluokta

Jag hörde tysken när han började samla ihop sin utrustning för
att fortsätta sin vandring, men jag var så där genomtrött att jag
inte fick upp ögonen hur mycket jag än försökte. Jag tror att ni
vet vad jag menar…

Helt plötsligt var han bara borta och hade påbörjat sin nästa
del av vandringen. Det var så jäkla skönt, för då hade jag hela
rummet för mig själv, vilket gjorde att jag tog en sovmorgon! Jag
låg och halvslumrade till en ljudbok som jag fick starta om flera
gånger, då jag uppenbarligen somnade hela tiden och inte visste var
i boken jag befann mig…

Jag tog verkligen tid på mig, besökte dasset och fick lite
Tigerbalsam av stugvärden då hon var rejält bekymrad över mitt
knä. Det balsamet hjälpte mig verkligen på vägen till Árasluokta!

Resan började över Låddejåhkå, ytterligare en vinglig hängbro
över en väldigt vildsint fors! Sedan började en sådan där
stigning där man tror att man ser toppen, men man är inte riktigt
där. Det man trodde var toppen var bara en hägring! För efter det
fortsätter det ännu högre upp, tills man har gått i drygt tre
timmar! Det här ska vara en halvsvår etapp, jag kan skriva under på
svår!

När jag var nästan på toppen av fjället mötte jag George från
Israel, som har gett sig tusan på att han ska vandra
Nordkalottleden. Den startar i norra Norge, går in i norra Finland,
tillbaka till Norge och sedan till Abisko i Sverige. Där följer den
Kungsleden och delar av Padjelantaleden för att till slut avsluta i
Sulitjelma i Norge. George hade vandrat i 20 dagar när han mötte
mig på denna andra etapp av min vandring. Han hade 40 (!) dagar kvar
att vandra… Jag vet inte riktigt om jag ska beundra honom eller
tycka att han är helt vansinnig! Jag lutar åt det senare… 🙂

Jag blir ändå så avundsjuk på George här, för i mina tankar
finns det inte utrymme att fortsätta. Det gör så jävla ont i
fötterna att jag nästan vill gråta för varje steg jag tar! För
att inte tala om knät, som klagar i varje uppförsbacke! Jag knäppte
av några bilder, men jag kommer inte ihåg vandringen särskilt
mycket för att fokuset helt låg på att sätta en fot framför den
andra. Måste komma fram till Árasluokta och få en paus.

Jag hörde i lägret vid Låddejåhkå att det kan finnas
möjlighet att åka båt till Stáloluokta, som ligger ytterligare 15
km från mitt tänkta nattläger i Árasluokta. Jag tänkte att åka
båt är så mycket bättre än att vandra med fötter som knappt tål
att röras.

Samtidigt är jag så besviken och ledsen att jag måste tänka så
här. Jag har ju sett en 10-dagarsvandring framför mig. Men jag
behöver också tänka på kroppen och det faktum att det här
verkligen inte är vad jag vill att min vandring ska vara… Ja, jag
vet att jag skulle kunna gå med dessa smärtor hela vägen till
Kvikkjokk, men jag åkte inte hela vägen hit för att ha ont, utan
för att uppleva.

Så jag valde att kontakta stugvärden i Árasluokta och bad honom
köra mig till Stáloluokta över sjön Virihávrre. Det är den
största sjön i Padjelanta, en av Sveriges största fjällsjöar och
även en av de djupaste. I sommar har den aldrig varit varmare än 8
grader! Resan till Stáloluokta tog ca 45 minuter och var ett äventyr
i sig självt. Rickard, som körde mig, berättade att den
självlysande flytvästen mest var till för att räddningstjänsten
ska hitta kroppen, för hamnar man i det vattnet är man snart körd!

Han berättade också lite om området i Padjelanta. Det är
sommarvistet för renarna. Här finns det ett överflöd av föda så
att de kan kalva och sedan äta upp sig inför vintern. På somrarna
får renarna gå lösa, men till hösten samlar man ihop dem för att
fösa ner dem mot lägre platser där det finns skog. Dels för att
maten finns där då, dels för att snöstormarna i Padjelanta börjar
i slutet av oktober, och de stormarna kan vara många och hålla på
i upp till 10 dagar!! Så sommaren är lite av en semester för
samerna också, då renarna får vandra fritt. Men de jobbar förstås
med underhåll av stängsel och sina egna stugor som de använder när
de sköter renarna.

I år har det varit bra för renarna då de inte haft någon
riktig sommar, utan bara tre sammanhängande dagar med temperaturer
över 10 grader. Det har gett en otroligt bra grönska för renarna.

När vi närmade oss Stáloluokta svängde han in till bryggan hos
Stenis, som är bokare för Fiskeflyg, och jag bokade in mig på en
helikopter som skulle ta mig till Kvikkjokk.

Då jag var med de ”inhemska” blev jag kvar där en timme och
pratade med dem om hur det är att bo där uppe. Satans intressant!
Framför allt då de verkar tycka genuint illa om att bo där, men
samtidigt inte kan låta bli att stanna kvar. Det är en känsla som
även jag kan känna igen.

Väl i Stáloluokta, som borde vara, vad jag förstått när jag
läst om Padjelanta och gått igenom guide-böcker, Lapplandsfjällens
motsvarighet till Sandhamn, blev jag otroligt överraskad! Det var så
öde! Det satt lite folk i storstugan, men det fanns ingen i
receptionen och det kändes som att alla rum var bokade. Och det
fanns ingen försäljning av mat eller så. Vilket jag hade upptäckt
att andra etappmål hade. Så jag vände om och gick till
tältplatsen. Medan jag letade efter en hyfsad plats att slå upp
tältet på började det ju naturligtvis regna ganska hårt, och jag
fick lite småpanik att få upp tältet. Det var väl inte den
snyggaste uppsättningen, men känslan att få krypa ner i sovsäcken
och höra regnet mot tältduken var enormt tillfredsställande!

Eftersom det regnade hade jag inte ätit, men det var helt okej!
Att krypa ner, omslutas av sovsäcken och lyssna på lite musik var
helt grymt!

Stáloluokta till Kvikkjokk

Vaknade runt klockan 8 och hörde ett stilla regn mot tältet. Jag
valde att ligga kvar i sovsäcken, även om jag verkligen skulle
verkligen behöva gå ut och slå en drill, men trots att det var ett
stilla regn var det ganska mycket regn, så jag låg kvar i säcken
tills det blev uppehåll. Jag klickade igång en serie jag tankat
ner och sen somnade jag om. Vid halv tio vaknade jag, kunde kravla
mig ut ur tältet och ta den där efterlängtade drillen! Sedan kröp
jag ner i säcken igen och gick inte upp förrän en timme senare.

Men kommer ni ihåg Dennis? Dennis från tåget var där!!!! Så
jäkla kul! Han låg en dag före i sitt schema, vilket jag också
gjorde eftersom jag tog båten till Stáloluokta. Hade vi inte gjort
det så hade vi missat varandra!

Jag hade bokat min plats på helikoptern som skulle avgå vid
tvåtiden. Jag hade packat ihop tältet och allt och gick bara och
väntade på min resa. Så gick jag in i det allmänna utrymmet, och
där sitter Dennis och äter frukost! Sjukt skön känsla!

Jag lämnade min e-post till honom och hoppas att han sparar den
och kanske hör av sig. Vi hade så roligt på tågresan upp!

Att flyga helikopter… Jävlar vilken känsla det var! Att se
Padjelanta ovanifrån och känna minsta lilla vindpust upp eller ner,
eller en kastvind från höger… Så jävla häftigt! Supertrevlig
pilot som valde att följa resten av leden, och jag inser idag att
jag på något skumt sätt är tacksam för att jag slapp gå den
sträckan. Men på sätt och vis har jag ju då faktiskt sett hela
leden… 🙂 Det enda smolket i bägaren var att jag lyckats lägga
både kamera och telefon i packningen, så jag kunde inte ta några
kort från luften.

Väl framme i Kvikkjokk var det ca 1,5 km att gå för att komma
till fjällstationen, men eftersom det var plan mark och asfalt gick
det ganska OK ändå, trots fötterna. På stationen fick jag vänta
till klockan 16 för att se om det fanns några lediga sängplatser,
vilket det tack och lov gjorde. Jag fick dela rum med två killar och
en tjej från Italien: Nicola, Erica och Davide, ett riktigt stort fan av Iron Maiden!

Hur som helst installerade jag mig och gick för att ta en öl,
och blev då inbjuden till mina nya rumskompisars bord. Där satt
även Carlos från Spanien.

Det blev en kväll med mycket prat om Sverige, vandringar, öl och
musik. Däremellan hann jag smita förbi restaurangen för lite
riktig mat, inte frystorkat som bara smakar likadant och känns som
gröt. Det blev en helt otroligt god middag bestående av
reninnerfilé med stekt potatis och rödvinssås. Pricken över i var
verkligen lingonsylten; den var kryddad med någon form av julkrydda
och fick en väldigt speciell smak. Det var verkligen som att kliva
in i himmelriket! Så otroligt gott! All mat sköljdes ner med två
glas Baron de Ley.

Till bords fick jag sällskap av Xiao, en väldigt trevlig tjej
från London. Vi satt och pratade genom hela middagen, och det visade
sig att hon håller på att avverka hela Kungsleden, runt 50 mil! Hon
startade i Hemavan och var nu på väg till Abisko. Hon beräknade
att det sammanlagt skulle ta fyra veckor, och hon gör det helt
själv. Det är respekt!

Jag är också väldigt tacksam för kontakten med Nicola. Det
känns som att vi kommer kunna hålla kontakten framöver.

Kvikkjokk till Jokkmokk

Medan mina rumskamrater mumsade på frukost passade jag på att
packa ryggsäcken för avfärd mot Jokkmokk. En resa som även mina
rumskamrater + Carlos skulle göra, även om de skulle stanna en dag
i Jokkmokk. Det var kul med sällskap!

Ett av stoppen vi gjorde på vägen var i Årrenjarka fjällby. En
plats jag hade tänkt bo på om jag hade gått hela leden, och det
var verkligen en bedövande vacker plats! Hit måste jag åka
tillbaka! Så otroligt vackert och rogivande, och de verkar ha en
restaurang jag verkligen vill testa!

Framme i Jokkmokk hittade vi en pizzeria (ja jag vet, dra
italienare till en svensk pizzeria kan bara gå fel!). Vi var väl
rörande överens om att pizzan hade kunnat vara både bättre och
sämre…! Det blev en Capricciosa och en iskall Mariestad. Det var
en bra frukost! 🙂 Eftersom de skulle stanna kvar blev det vårt
avsked, så vi avslutade med ett stort kramkalas!

Märkligt hur man helt plötsligt och av en slump kan hitta fyra
personer som man klickar med direkt! Det är en stark känsla
verkligen. Jag vet att jag och Nicola kommer ha fortsatt kontakt, och
via den kontakten hoppas jag att jag behåller kontakten med de andra
också. Så kul!

När jag satt på bussen mot Umeå och skrev min dagbok för att
komma ihåg allt detta, vet jag inte hur många gånger jag blev
genuint rörd och väldigt tårögd när jag summerade mina möten
och upplevelser med människor och natur. Kanske var det så att jag
fick min själsliga detox ändå? Känner mig rörd och tacksam.
Tacksam för dessa möten och tacksam för alla peppande meddelanden
från Carina, Simon och Christian.

Fan, nu kom det en tår igen!

Summa summarum

Trots att jag fick avbryta p.g.a. smärta och ett inflammerat knä
är jag inte nedstämd, utan fylld av glädje. Vilket härligt
äventyr och vilka otroliga upplevelser jag har haft! Det är svårt
att sätta ord på dem! Padjelanta var exakt så vackert som jag tänkte mig att det skulle vara. De böljande gröna bergssluttningarna, molnen som täckte bergstopparna, och den konstanta närvaron av vatten hela tiden, stora sjöar, vildsinta forsar, och jokkar att vada över.

Är jag avskräckt av upplevelsen av att ha så ont? Absolut inte!
Jag kommer göra om det här, men med lite justeringar vad gäller
mat, packning och framför allt hur jag lägger upp själva
vandringen. Jag har verkligen lärt mig en hel del om att vara
utelämnad på ett fjäll utan möjlighet att bara ringa någon och
lösa ett problem.

Det är något med den där känslan att vara helt utelämnad med
endast en nödsändare, och allt slit man måste lägga ner för att
nå sitt slutmål. Att få vara lite primitiv och fajtas med demoner,
demoner som bara försöker få en att lägga av. Det finns ingen
genväg, ingen taxi att ringa och ingen som kommer och hämtar en
bara för att det börjar kännas jobbigt. Man måste helt enkelt
fortsätta framåt, steg för steg.

Jag hade en tanke innan jag åkte om att jag skulle få bearbeta
alla tankar jag har eller hade. Att jag skulle gå där ensam och
fundera på livet och kanske komma fram till en massa kloka saker om
mig själv.

Det visade sig att jag kanske inte hade så många tankar som jag
trodde!

Och dag två bestod mitt huvud mest av en samling låtar. Kan det
ha varit min hjärna som ville få mig att tänka bort smärtan i
fötterna? Nej, jag tror faktiskt inte det, för redan när jag
började vandra andra dagen hade jag låten ”Är det här det är
party” i huvudet. Till en början blev det väldigt mycket musik av
Korslagda… ”En sån här chans får man bara en gång i livet”
och flera andra låtar som bara fortsatte snurra runt där inne.

Ja, jag vet inte. Det var säkert en form av meditation. Fast
kanske inte den meditation jag hade sett framför mig innan jag åkte.
Det var ingen djup tystnad där jag plötsligt fick svar på alla
livets stora frågor. Det var snarare min egen form av meditation,
tillägnad mig själv. Jag gick, lyssnade på musiken i huvudet och
fortsatte framåt.

Och de där låtarna fick mig faktiskt att fortsätta vandra.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen, men
det kanske säger en del om mig själv. Hur mycket musiken betyder
för mig? Kanske. Eller nej, jag tror faktiskt att jag vet det nu.
Musik är en stor del av vem jag är, och den betyder tydligen
otroligt mycket för mig. När allt annat skalades bort var den
fortfarande där.

Jag fick alltså kanske inte de svar jag trodde att jag letade
efter. Men jag fick någonting annat. Musik, känslan av att bara
fortsätta mot nästa mål och någon sorts personlig meditation som
jag fortfarande inte riktigt kan förklara.

Jag har också upptäckt mycket om mig själv och lärt mig
väldigt mycket om att gå i fjällen, kunskaper som jag kommer
anamma nästa gång jag vandrar, inte bara i fjällen.

En av de sakerna är att jag idag nog inte är en person som
skulle uppskatta tio dagar eller fler ute i fjällen. Jag vill inte
gå och skita mitt ute i naturen i tio dagar, utan vill ha ett
riktigt dass eller ännu hellre en riktig toalett. Jag älskade också
känslan av att komma till Kvikkjokk och få en riktig dusch! Att
köra en raggardusch i vatten som i bästa fall når tio grader är
inte heller något som står på min bucketlist.

Och ska vi vara ärliga: frystorkad mat är i bästa fall
näringsrik! Allt smakar egentligen skit och konsistensen är i bästa
fall som havregrynsgröt!

Så skulle någon fråga mig idag: ”Ska vi vandra i tio dagar?”

Då blir svaret ett ganska fett nej.

Men det märkliga är att det där inte betyder att jag har fått
nog av fjällen. Snarare tvärtom.

För samtidigt fick jag uppleva fem dagar i total tystnad, utan
några andra krav än att komma vidare. Jag sitter här hemma nu och
saknar den känslan. Att bara vara själv på ett fjäll med en
oändlig utsikt och försöka komma fram till hur jag ska fixa nästa
dag.

Egentligen var livet där ute mycket enklare. Inte lättare, för
vandringen var fan inte lätt, men livet var så mycket enklare.

Jag behövde inte fundera på service på bilen, vattna
planteringar eller vad jag skulle äta till middag på torsdag. Jag
behövde veta var jag var, vart jag skulle och ungefär hur jag
skulle ta mig dit.

Hur tar jag mig vidare idag?

När ska jag äta?

Var ska jag slå upp tältet?

Kommer jag över den där jävla backen?

Det blev mycket mer att leva i nuet, för det fanns egentligen
bara det. Nästa steg. Nästa kilometer. Nästa måltid. Nästa natt.

Det var helt enkelt… enkelt!

Fick jag då svar på mina funderingar? Nej, det fick jag inte.
Vandringen var för tuff för att jag skulle kunna gå omkring och
aktivt bearbeta en massa stora frågeställningar. När fötterna gör
ont och knät protesterar är det ganska svårt att samtidigt lösa
sitt liv.

Men kanske var det inte heller riktigt det som var poängen.

Vad gjorde den här resan med eller för mig? Sjukt bra fråga!
Det är något jag fortfarande får fundera på.

Jag fick i alla fall bekräftat att jag trivs väldigt mycket uppe
i fjällen. Jag är verkligen ingen stadsmänniska, utan trivs när
jag är ute i naturen för mig själv. Det visste jag väl redan, men
här blev det väldigt tydligt.

Samtidigt blev mötena med människor från olika delar av vår
värld en av de absolut häftigaste delarna av hela resan.

Ja, jag inser ironin.

Jag åkte till en avkrok för att vara själv och inte interagera
med folk, och ändå blev just det, att få träffa människor, bland
det bästa med hela resan.

Det var så otroligt häftigt att träffa både äldre och unga
människor från olika delar av vår glob. Greta som ville se
Padjelanta en sista gång. George som hade gett sig tusan på att
vandra Nordkalottleden. Dennis som jag träffade på tåget och sedan
helt osannolikt sprang på igen i Stáloluokta. Nicola, Erica, Carlos, Davide och Xiao. Människor jag aldrig hade träffat om jag inte hade åkt.

Och det var något väldigt speciellt med de där mötena. Man
träffar en människa mitt ute på ett fjäll i Europas sista
vildmark och inser väldigt snabbt att man har någonting gemensamt.
Man behöver inte veta särskilt mycket om varandra. Man är där av
någon anledning, och det räcker ganska långt.

Det var verkligen inspirerande.

Så hittade jag det jag sökte? Både ja och nej.

Jag har lärt mig mycket om mig själv, men jag kom inte riktigt
fram till vad jag vill göra med mig själv. Det är något jag måste
fortsätta försöka hitta. Jag fick inget stort svar levererat till
mig på en fjälltopp, och jag kom inte hem med någon fantastisk
plan för resten av mitt liv.

Men kanske fick jag någonting annat.

Känslan där ute, att bara vara själv och tänka på hur jag
skulle ta mig vidare och hur jag skulle ta mig igenom just den här
dagen, gjorde någonting med mig. Jag var mycket mer närvarande än
jag brukar vara hemma. Det fanns helt enkelt inte särskilt mycket
plats för morgondagen eller nästa vecka.

Det fanns bara där och då. Och tydligen mådde jag väldigt bra av det.

Jag inser också nu att jag inte var tillräckligt tränad för
den här vandringen. Nästa gång kommer jag vara bättre förberedd,
om inte annat för att slippa de där demonerna som hela tiden säger
åt en hur tungt allt är.

Jag har också lärt mig att fem dagar nog är ganska lagom för
mig.

För jag kommer åka tillbaka till våra nordligaste fjäll och
leder. Det råder det ingen tvekan om. Jag mådde så himla bra där,
trots smärtan, trots regnet och trots den tunga packningen.

Och nästa gång ska jag försöka göra det lite annorlunda.

En av de största lärdomarna är att inte sätta ett slutdatum på
själva vandringen. Det gör bara att man stressar och går längre
än kroppen egentligen vill. Jag tror att mitt slutdatum påverkade
mig mer än jag förstod medan jag var där. Jag hade ett schema att
följa, och varje dag blev därför någonting som skulle klaras av.

Nästa gång får naturen bestämma tempot.

Hemresan får jag boka när jag väl kommit fram. Visst, det kan
innebära någon extra dag i tältet, men det är det så värt. Om
vädret är skit får jag stanna. Om kroppen säger ifrån får jag
ta en kortare dag. Om jag hittar en plats där jag bara vill sätta
mig ner och titta ut över fjällen i några timmar, då ska jag
kunna göra det utan att känna att jag ”tappar tid”.

För trots allt det jobbiga har jag fått tillbringa några dagar
mitt i Lappland och världsarvet Laponia. Bara det är en upplevelse
jag kommer bära med mig länge.

Jag fick inte den vandring jag hade planerat.  Jag fick inte heller alla svar jag trodde att jag skulle hitta. Men jag kom hem märkligt lyckligare ändå.

Och jag kommer tillbaka.

Med mindre packning, bättre förberedelser och utan samma press
att hela tiden komma vidare.

Nästa gång vill jag bara vara där och njuta.

Tack för den här gången, Lappland.

Vi kommer ses igen!!