Vem är där?

Jag har ofta svårt att sova, framför allt att somna. Men de gånger jag faktiskt lägger ner huvudet och somnar så har jag en tendens att vakna på nätterna. Det kan vara att jag känner att det är för varmt, eller att hundarna har sandat ned hela sängen. Eller så är jag bara kissnödig. Den här gången vaknade jag bara, och det kändes annorlunda…

Det var härom morgonen, klockan var kanske runt 3:30 – 4:00, och jag vaknar, och jag vet inte varför riktigt. Men ganska snart känner jag att någon stirrar på mig! Den känslan man kan få ute på stan, och bara känner att man är iakttagen. Ni vet känslan, den som inte går att förklara.

Först trodde jag att jag hade försovit mig, men när jag tittade runt så insåg jag att det var becksvart både inne och ute. Jag förstår fortfarande inte varför jag vaknade, men till slut fattade jag i alla fall att det fortfarande var natt.

Jag vet inte om det var att jag var så nyvaken, eller att det kan ta en stund för mina gamla ögon att anpassa sig när jag vaknar, men jag kan svära på att jag såg en gestalt i dörröppningen! Det var förmodligen en kvinna med en aftonklänning, eller om det var ett långt nattlinne, som stod där och stirrade på mig!

Det var så verkligt att jag var tvungen att vända mig om och kontrollera att Carina låg bredvid mig i sängen. Så jag vänder mig om och jag ser ju att Carina ligger bredvid mig, och när jag vänder tillbaka blicken mot dörren så ser jag kvinnan igen, och hur hon rundar öppningen och typ glider ut i vardagsrummet!

Fan, jag ryser när jag skriver det här! Det var så verkligt!

Det tog några minuter innan jag faktiskt lugnade ner mig, och vågade gå ut och slå en drill och ta ett glas vatten. Och när jag väl lägger mig igen så kan jag ju inte bara somna om, utan jag ligger och kikar mot dörröppningen igen, men det händer inget mer, så jag försöker lägga mig till ro igen, och då kommer tankarna om att jag faktiskt upplevt detta tidigare, även om det var ett tag sedan. Samma upplägg egentligen. Jag vaknar och ser en gestalt i dörröppningen.

Den gången hade jag varit ute på krogen med Simon, och jag tänkte att jag hade druckit för mycket och inte hade skärpa i ögonen, och jag tänkte att jag såg dubbelt faktiskt, att det hade varit en blöt kväll!

Eller hade jag ögonen med mig? Var det verkligen något där? Eller var det mitt dubbelseende?

Då tänkte jag inte så mycket på det, men nu? Kan det verkligen vara så att det finns en energi som försöker göra sig synlig?

När jag berättade det här för en vän så var hon, typ… Alltså, smilet hon hade på läpparna var som att hon var nöjd, och hon sa: jag vet precis vad du pratar om! Hon har tidigare berättat om saker som hon har upplevt i sin egen lägenhet, som skulle kunna vara spöken.

Jag har aldrig trott på spöken, eller livet efter detta tyvärr. Dock har jag alltid haft en önskan om att jag skulle vara ”mottaglig” för spöken, framför allt för att jag skulle vilja träffa min morfar igen.

Morfar var inte min biologiska morfar, men det förstod aldrig jag från början. Rent krasst sätt så tror jag faktiskt att han aldrig förstod det riktigt heller (även om han visste). Han var mannen som gjorde allt för mig och lärde mig allt jag behövde veta i livet. Som så små saker som att byta däck på cykeln eller tälja en pilbåge eller springa långt. Morfar var min manliga förebild, och min enda stadiga punkt i livet, och jag har alltid haft en önskan få träffa honom igen. Och om vi möts igen så vill jag att han ska som vanligt ska tala om för mig att allt kommer att bli bra, och hur jag ska göra för att komma dit. Och att jag ska få chansen att säga att jag saknar honom och hur mycket jag älskar honom!

Han rycktes bort alldeles för snabbt och utan förvarning för mig, och jag hann aldrig säga hej då.

Tillbaka till mitt spöke!

Så vad var det jag såg? Var det mina ögon som spelade mig ett spratt? Eller var det en s.k hypnopomp hallucination? Alltså en typ en vaken-dröm? Oavsett vilket så var det en kombo av obehag och fascination! Det jag kan säga är, att det var verkligen inte var morfar som var där! Jag har aldrig sett honom i klänning!

När mitt rationella jag förklarar saker jag såg, som säger att det ju så klart att det var en vakendröm, men jag lutar åt att det var ögon som inte har anpassat sig till mörkret. Det känns ju mest realistiskt. Eller var det?

Om jag får önska, så är det ju disponentfrun som bodde här tidigare, och dog här, och vill ha koll på att vi sköter om huset. Och om det är så, så kanske hon kan locka hit morfar, så vi kan ha ett samtal om saker och känslor?

Men vad var det jag såg? Finns spöken? Finns andar? Finns energier?
Jag vet inte, men jag vet att jag verkligen kände att någon stirrade på mig! Om jag vaknar inatt så lär jag ju få möjligheten att utforska det redan om några timmar…!

Så vem var det?